... att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag...
Den senaste tiden har jag ägnat många tankar och mycket energi åt min arbetsplats och tillhörande (med-?)människor. Jag är medveten om att det inte är en slump att jag råkar i trubbel hyfsat frekvent, men lik förbannat blir jag ganska förvånad och jävligt arg varje gång det händer. Den här gången var det inte ens jag som tog upp ett problem med någon jag hade problem med, utan någon som hade problem med mig. För att jag finns och för att jag kan säga och tycka saker. Till råga på allt är jag alltså vegan (både militant vegan och rabiat djurrättsaktivist, jojo - pass på alla djur, I shall eat your food...) och piercad i ansiktet. Fy för den lede. Suck. Men ovan nämnd problematik har fått mina chefer att tänka efter och visa var skåpet ska stå. I like it. Det finns hopp. Vi har fortfarande en lång väg att vandra, men de lyhörda får ett försprång och de andra... Vad ska jag säga? Finns det hopp för dessa? Hur vinner vi mot någon som inte tävlar, som redan tror att de vunnit? Jag vet inte. Jag vet inte...
Dock. Det finns en hel del grymma människor där jag jobbar. Yeah.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar